Homo Idioticus
Känns lättast igen på sin frammåtlutande och lufsande gång, iögonfallande kroppsbehåring och svårligen skönjbara reproduktions apparatur vars funktion han dock ofta gör stor sak av.
  Övrig karakteristika är hans mycket begränsade intellektuella kapacitet och hans stora svada. En kombination som gör att högre människoarter lätt misstar Idioticus för Homo Entertainum.
  Idioticus framstår ibland, i likhet med Entertainum, som fysiskt tilltalande och mycket tillgiven men är generellt en illojal ynkrygg.

Bilden: Här ses ett exemplar av Homo Idioticus inta en stadig frukost, som hans mamma lärt honom.
Homo Idioticus har dock missat att middagsmålet, alltså det mitt på dagen är det som räknas.
  Han tror att Icas Egna müsli säljs på Hemköp.

I det här fotot: Marcus Sternlert

Såg en grym film igår.

  M.Knight Shaymalar's The Happening.

En smart kille den där. Han har hittat en formula för redigt läbbiga skräckfilmer utan sanslösa effekter och hamrande döds metal.

  I just denna gnagande rysare har han även lyckats få in tre ordentliga kängor mot Amerikansk inrikespolitik.

Han hanterar inte bara det tämligen trovärdiga scenariot att naturen slår tillbaka mot mänskligheten, utan också amerikanska vapenlagar, regeringens syn på medborgarna och problemet med intern terrorism.

  Bioupplevelsen igår, skojar man inte heller bort.
Salong ett på Bergakungen i Göteborg var nästan full.

  Jag o bruschän lyckades bli placerade framför ett gäng som nog egentligen var för unga både för filmen och för att gå ensamma på bio.

  Vanligtvis tycker både han och jag att det är lite kul med en engagerad publik.

Men det här var inte så roligt.

  En av flickorna i gänget bakom oss klarade inte av situationen och spänningen riktigt utan började, redan innan ljuset släckts att kasta pop-corn så det hamnade på mig.  Ingen fara. Jag kastade tillbaka och träffade.

  Någonstans i inledningen brast det för henne och hon började prata om andra saker, i normal samtalston.

Flera från raden framför henne, alltså den raden jag och Manne satt på, hyschade åt henne. När detta inte hjälpte hördes mansröster säga saker som "Kan du ta och lugna ner dig lite".

  Även Syd såg sig nödgad att fråga henne om hon aldrig varit på bio förut. En fråga vars svar ju var uppenbart.

Flickan fortsatte att fnissa hysteriskt och var tydligen ganska nöjd med all uppmärksamhet som hon drog till sig.

  Normalt sett är det här inget stort problem, man kan oftast koncentrera sig på filmen ändå. Men The Happening är av det slaget att dialogen är bärande för handlingen, så när man missar repliker förstår man således mindre av vad som händer.

  Jag bet ihop.

Men Syd är inte mest berömd för sitt stora tålamod.

  Att jag tidigare kastat tillbaka pop-corn visade sig nu användbart, när jag tog tag i min (tyvärr) tomma pappersmugg och slängde den mot min plågoande. Jag måttade och träffade henne. Mitt i pannan. Uppenbarligen till övriga besökares förtjusning.

  Modern forskning har länge vänt sig själv ut och in för att försöka bortförklara Gud.
Senaste rön är att religiösa upplevelser är ett tillstånd liknande inledningsfasen av ett epileptiskt anfall och därför måste vara inbillning.

  Just nu stod en av sveriges främsta hjärnforskare och förklarade för en reporter på tv-programmet "existens" att vi har en biologisk betingning som gör att vi får dylika upplevelser.
- Våra hjärnor är biologiskt utformade sådan att vi söker finna något som är större än oss själva.
 
  Med hjälp av en kepsliknande hjälm, försedd med dioder som stimulerat hjärnans elektromagnetiska fält, har man kommit fram till att samma ställen i hjärnan aktiveras vid religiösa upplevelser som vid epilepsianfall.
  Detta menar professorn är den uppenbara anledningen till att avfärda Guds existens.

    Så, tro vad man vill. Men i det programmet bekräftades nästan exakt vad som skrevs om samma sak för två tusen år sedan.
  Det står nämligen klart och tydligt i Bibeln, att varje människa har en plats i sitt hjärta som är särskilt och enkom avsett för Honom (Jesus).

  För mig som länge varit ambivalent, men noggrannt läst Bibeln för att veta vad som faktiskt sägs, är det ett steg närmare att sanningen är att Gud faktiskt finns och att han talar till fullt friska människor.
  Det denna man just sa, bekräftar nästan exakt vad Bibeln säger om varför man mår bättre och känner sig mer fullkomlig om man tar Jesus till sitt hjärta.
  Det är ganska lätt att argumentera att forskningen under inga omständigheter har fel, då det framkommer att samma platser i hjärnan är aktiva vid båda dessa tillstånd, men det säger ingenting om Guds existens bara att hjärnan reagerar på något.

  Satt och pratade med en kompis igår, om saker man varit med om där man varit milimetrar från döden och hur dessa tillfällen ständigt återkommit.
  - Det närmaste jag kommit var när jag försökte fixa det själv. Då var jag borta i två dagar. Det är som att jag inte kan dö, sa jag

  Så slog det mig.
Min högsta önskan, så länge jag levt, har varit att dö.
  Jag har inte drömt om man & barn utan död. Bild av karriär har funnits, men döden har ändå alltid stått högst upp på önskelistan.
  Inget sorgligt självömkande, utan en ganska osentimental dödslängtan.

  Den här insikten förklarar ju ganska mycket om hur jag har levt. Jag vet bokstavligen hur man lever varje dag som om vore det den sista. För i mitt sinne var varje dag den sista.
 
  Jag tror jag vet var det började.
Det började på Kastanjegården, med att redan som mycket liten bli slagen intill medvetslöshet av de vuxna.
  Antagligen har det att göra med det att jag trodde de ville att jag skulle dö, och på barns vis ville jag vara till lags. Så började jag att själv försöka ta mig an uppgiften genom att dricka schampoo (grön Timotei, som smakade jätteäckligt och gav mig hicka), svälja plastpärlor, ligga på rygg och äta äpple och annat som man blivit tillsagd att det är farligt.
  Men, ingenting har hänt.
Trots att jag ridit mina hästar tills de vält, jag har kört motocross tills jag tappat kontrollen ätit och druckit saker som få ens skulle komma på. Men ingenting har hänt.
  Inte förrän jag en kväll, helt i lugn och ro lämnades att länsa medicinskåpet i badrummet.

  Jag var 15 år, och på ganska gott humör. Vårterminen i 9an hade väl kommit ungefär till sin mitt.
Jag hade en blå sweat shirt med gult "Le coque sportif"-tryck på och svarta tajta Levi's 510. I was about to go down in style...
  Jag tog ALLT. Allt från värktabletter till bantningspiller, frön och annat som låg där.
Inte var jag ledsen, det var inget särskilt som hade hänt. Jag var bara fast besluten att nu är det dags.
  Så, jag tog allt det där och gick och lade mig. Hörde genom väggen att Lena sa till Björn nå't om ungen...

  Men det var väl själva fan också!
  Nästa sak jag minns är att jag fryser och två tjejer från min skola står bredvid mig. Jag kan inte prata för jag har ont i halsen. De frågar varför, men jag vet inte. (Senare har jag räknat ut att det måste ha berott på att jag magpumpats) Vita, alldeles för tunna lakan omsveper min lilla, alldeles för starka kropp. Jag var rasande och folk kunde inte sluta störa mig med sina käcka leenden och meningslösa ordstäv.

  Så, vad hände?
Ingenting. Ingen från Kastanjegården kom någonsin att hälsa på mig. Varken på Helsingborgs eller Lunds lasarett.
  Ingenting blev bättre, men massor med saker blev sämre. Så vad fan skulle jag leva för nu.
Försökte en gång till året därpå, i Lidköping. Men kärringen jag bodde hos hittade mig naturligtvis och körde mig till sjukhuset.

  Det ska vara fan till att ta livet av sig.
  Hur får man tag i vapen utan licens? Ska man stå på plattan då och vänta på att någon erbjuder en Palmepistolen?
  Tar man piller så är det alltid nå'n jävel som ska hitta en.
Man borde hängt sig. Det är nog enda sättet.
  Men var gör man det om man bor mitt i stan? Här är ju folk över allt till att sabba för en. Och man vill ju inte förstöra någons barndom genom att hänga och dingla på deras lekplats.

  Åren har gått, och i år är nog första året som jag inte på allvar övervägt att ända mitt liv.
Det är ingen tvekan om att mitt liv är spännande, men det är inte särskilt roligt. Jo, om man har humor. Vilket jag också förbannats med. Jag kan fan ha roligt åt nästan vad som helst. Fnissa som en fjortis åt det kan jag också. Behöver inte ens vara andra fjortisar där...

  Hur som helst, så har jag väl fått något att leva för. till sist.
Saker har hänt, som leder en att tro att tanken tangerande hybris "jag behöver inte världen, men världen behöver mig", kanske inte bara är tomt narcissistiskt pep-talk.
  Ingen enskild varken vill ha eller behöver mig. Men världen gör...
Så, det är för DIN skull jag lever.

Det är svårt att vara deprimerad när världen är så skrattretande ful.

  Jag känner en kille som tror han är musikalisk.
Egentligen är han poet, men han har inte försått det själv. En exhibitionistisk poet, som gärna vill tro han är “rocker”, för han har en gitarr och lite tillbehör. Han tar på sig sportkläder och frågar “Ser jag ut som en rock-kille nu?”, och nar man svarar att rockers sällan sportar, säger han “En pop-kille då?”, och tindrar förväntansfullt. Han är så söt, så man har inte hjärta att krossa hans illusioner. Men han kan varken sjunga eller spela gitarr, och det enda han verkligen ser ut som är en sällsynt söt sportkille från skogen. Eller möjligen en intellektuell idrottare i förra årets alldeles för vanliga vårjacka.
  Fast, han har ju en gitarr och tar uppdrag som trubadur, och trubadurer verkar fortfarande stå högt i kurs i Sverige. Ännu en sak att roa sig åt.

    Sitter just nu i mitt fönster, framför en sensationellt solig vårdag, och tänker på att skippa alla måsten en timme och gå och se pop-killen spela säsongens första A-serie match. Men vad snappar mitt södra öra?
  På tv syns en snubbe som uppenbarligen inte uppfattat att 90-talet tagit slut.
Han spelar sin tre-ackordslåt, som verkar handla om någon slags förvirrad vreeswijkinspirerad kamp mot sammhället. “Dö! Jävla gubbe”, trubadrar han.
  Framför honom sitter tre domare, som tydligen skall avgöra om han har talang eller ej. En av dem är Bert Karlsson. De två övriga töntarna har redan sagt saker som “Nu är ju det här en talangjakt och ingen kongress, men jag gillar dig, och jag gillar allt det du står för. Du går vidare!”. Vaddå? Är Troll-Tobbe ett Ung Vänster-fyllo?
  Så när det kom till Bert, hade man ju hoppats på att få höra ett sanningens ord i rättan tid. Men han säger bara “Det spelar väl ingen roll vad jag säger nu. Men … har du några andra låtar?”
  Horan på scen svarar då, “Ja, jag har ett par som skulle passa i melodifestivalen” …
Vad hände med att vara radikal?
  Vore inte detta ett gyllene tillfälle att skrika “Dö, jävla gubbe”, med tanke på att Bert Carlsson representerar exakt allt det som mongot just ondgjorde sig över…

  Uppfann ett ord i går, tillsammans med pop-poeten. Mongog.
Fnissade hjärtligt åt mig själv, för den bild det satte i mitt huvud. Ett mongo som högljudt står och ljuger för publik. Nu fick jag se exakt en sån… Han var inte alls lika kul. Men han hade en gitarr.
Fifän. Dö, jävla demagogmongo.

  En numera inte rykande färsk amerikansk studie visar att mäns största rädsla är att kvinnor ska skratta åt dem, medan kvinnor fruktar att män skall döda dem.
  Tyvärr är det inte en överdriven rädsla hos kvinnor, utan något som stämmer förhållandevis väl överens med sanningen. Män dödar kvinnor, och män dödar män, men det är ytterst sällan som en kvinna dödar en man. Må så vara att vi skrattar åt dem varje dag.
  I tv-programmet "the Opra show", togs ämnet upp tillsammans med författaren till en bok han döpt  "the gift of fear", som handlar om att lyda sina instinkter för att ta sig ur farliga situationer i tid.
 
  Så viket är värst?
Att bli skrattad åt och kunna lomma hem med bara en sårad heder? Eller att dö för att man är så rädd för att verka konstig att ens instinkt inte längre är att tänka själv?
- Om jag står här, biter mig i läppen, putar med brösten och tittar under lugg så ger han sig nog av.
  Är det så vi vill att våra flickor skall tänka, eller vill vi att de ska kunna säga
- Helt ärligt, så skrämmer du skiten ur mig. Du får ta och gå härifrån nu.
  Det senare är bra på minst två plan. Dels för att det ger äcklet tillfredsställelsen att ha skrämt dig och han nöjer sig ofta med det. Dels för att det antyder att du kan ställa till det för honom om han inte går.
  Är du på ett offentligt ställe, t.ex. nattklubb och du känner obehag. Tveka inte att gå till vakterna. Det är därför de är där. Inte bara för att hejda blattar från att komma in.

  Det är inte särskilt ofta man hör talas om att en kvinna mördats för att hon varit för bestämd. Det  händer, men i överväldigande majoritet är de fall där man bjudit in sin baneman genom att acceptera ett erbjudande eller bara fått honom att tro att han hade en chans för att man inte vill vara otrevlig. Genom att inte agera när den inre rösen säger
  -Ta dig här i från. Nu!, så har man har givit sig själv till honom, ovetandes och oviljes, då man klivit in i en okänd bil, slagit följe med en före detta flamma fast det inte kändes rätt eller tagit emot uppvaktning från någon som ger dig kalla kårar.
  I detta ligger det fruktansvärda, att när en man säger "Nej", så är diskussionen slut, men när en kvinna säger "Nej", så är det inledningen på en förhandling. Avvisande triggar en rad beteenden, som alla är på sitt sätt normala om sedda ur detta perspektivet. Det låter absurdt men är ändå en allmän attityd som internaliseras av både män och kvinnor. En norm som återfinns i hela västvärlden.
  Denna attityden gör det också mycket lättare att förstå varför så många mord på kvinnor begås inom de tre första dygnen efter att besöksförbud utfärdats.
  Besöksförbudet är ju bara ännu ett nej, alltså förhandlingsbart. Alternativt uppfattas det som en krigsförklaring.
  Det händer allt oftare att kvinnor som går till polisen med sin rädsla får höra
- Vi kan begära besöksförbud, så har du i alla fall visat åklagaren att du menar allvar om det kommer till rättegång.
  Visst låter det hjälpsamt, och det hjälper i rätten men knappast i graven.

  Din beschäftighet har stigit dig åt huvudet.
Allt är inte som du tror och inget är vad det verkar.
  I din iver att vara rättskaffens går du orättvisans ärenden.
Sluta nu. Tig nu. Du har redan sagt för mycket.
  Du tror du vet något, men du vet ingenting.

  Blandade känslor rör sig i min strupe som färgerna en i lavalampa, medan du står där med handen ännu om skaftet på dolken som du just sänkt djupt i min rygg.
  Du visar dina tänder, i vad som kanske är ett hånleende och du låtsas som ingenting medan du vrider om för att skada ännu mer.
  Varför vill du döda mig? Vad har jag någonsin gjort dig? Vad tjänade du på det där?

  Det händer märkliga saker.
Mitt pass försvann och kom tillbaka under mystiska omständigheter.
Min tv expolderade och höll sånär på att döda mig, samma dag som min mormor somnade för alltid.
Visst hade det varit poetiskt...
  Min splitter nya dator kraschade för fyra veckor sedan.
  Men det märkligaste av allt är att pappa ringde i onsdags.

  Datorn lyckades jag efter mycket möda att åter sätta i brukbart skick, och den fungerar än så länge felfritt.
  Det tog mig tre månader att ta beslutet att köpa en ny tv. Passet var ju ändå försvunnet, och pengar är till för att användas.
  Men jag saknar fortfarande min mormor.
Undrar om hon egentligen saknade morfar särskilt mycket. Med tanke på att hon stannade i 23 år efter att han givit sig av. Jag vet att hon älskade honom, för hon talade ofta om saker som han brukade tycka om att äta, eller läsa. Eller vilka tv-program han såg.
  Undrar om hon blev glad att se honom igen, eller om hon är på ett helt annat ställe.
  Sedan undrar jag hur båda hennes barn kunde bli så allt igenom onda, när de hade en så söt mamma.
Som ni förstår så är det inte min blodsmormor jag talar om, utan den jag fick istället. Men när det visade sig att hon i större mån än de andra kunde förstå mig, så gjorde hennes mycket märkliga dotter som hon brukar. Hon skapade splittring. Nästan lika effektivt som mellan mig och min tillförordnade lillebror (som kanske inte förstod mig särskilt väl, men som tyckte om mig. Så mycket att de satte honom i en annan skola) Hon såg helt enkelt till att vi inte träffades, mormor och jag, mer än i yttersta nödfall som de födelsedagar som någon faktiskt brydde sig om att fira. Jag talar alltså om mina egna. Mormors födelsedagar firades, men oftast utan att jag underrättades om när eller var. Under tiden däremellan försatt inte dottern några chanser till att baktala, förtala och sprida lögner om mig för vem som ville höra på. Inte lätt för mormor att veta vad som var sant eller ej, när hon adrig fick möjlighet att se vad som stämde. Men jag har en bestämd känsla av att hon nog förstod att det mesta var lögn.
  Mormor ringde ju ibland. Men jag insåg inte förrän sent, att jag faktiskt kunde prata med henne.
Jag borde berättat allt. Men efter att ha levt som en krigsfånge i 20 år så är ens instinkt inte tillit och förtroende.  Även om hon var snäll, så vet jag att de avänt henne som agent ibland. Stackars mormor.

  Detta kom upp för att pappa ringde häromkvällen. För första gången på minst tio år. Jag minns faktiskt inte om han någonsin ringt mig, utan anledning. Den här kvällen var det väl för att han kände sig ensam i sitt enorma hus, eftersom hans fru var på föreläsning i Ystad, eller Eslöv eller var det nu var. Hon var bortrest i alla fall, och det gav honom ett sällsynt tillfälle att kontakta sin enda dotter.
  Jag vet inte om han ville något, i så fall försvann det i kallprat om katter och tv-apparater. Han frågade om skolan, och jag berättade inte att jag hoppat av och gått tillbaka till min gamla kurs för att de på jmg är obildade rasister, fegisar och konformister utan visioner eller möjligheter att på något plan befinna sig utanför boxen. Jag vågade inte.
     Efter att mormor försvann finns ingen kvar att vara rädd om, så varför säger jag inte bara som det är?
  Jag är rädd om pappas hjärta. Inte att han ska få en hjärtattack, utan rädd för att det ska brista. Jag är mer rädd för att göra honom ledsen än jag är för att göra honom arg.
  Hans fru har vanföreställningar och ljuger om att jag lovat mormor något. Vad det skulle vara, det vet jag inte. Men när hon sa till mig "Tänk på vad du lovat mormor", och jag vet att jag inte lovat henne något så listade jag äntligen ut hennes taktik. Hon är van att vara smartast i sällskapet, så hon glömde en stund varför hon försökt bli av med mig. Hon kan inte överlista mig. Men jag vågar inte säga något till pappa. För han är fast i hennes väv av lögner.
  Faktum är att varken han eller jag har något att oroa oss för egentligen. Jag blir det jag ska bli, på ett eller annat vis. Men vi är nog båda måna om att jag ska få en examen och jag vill så gärna göra honom stolt.
   Vad är jag rädd för?

  Jag misstänker att minnet av tortyr sitter rätt så etsat i bakhuvudet, samt svartmålning och offentlig förnedring. Jag har lärt mig vad som utlöser attackerna och jag vet var de kommer från. Hans fru. Hon göder honom med gift om alla han gillar. Hon ska ha honom för sig själv. Ingen, inklusive hans enda dotter, skall få riskera att hennes förtrollning bryts. Blir han besviken på mig, så kommer hon att elda upp honom till raseri och i den vreden finns ingen hejd på vad de båda kan ta sig till.
   Ibland tänker jag att det hade varit rätt åt dem om de faktiskt slagit ihjäl mig när jag var liten. Då skulle de inte kunnat dölja vilka de är. För visst kunde de grävt ner mig under kastanjen, men någon gång skulle någon undrat varför jag var borta från skolan så länge.

  Igår skrev jag att man bara ser enstaka våldsverkare och lögnare på nyheterna när det handlar om Mellanöstern. Det är ju naturligtvis inte sant.
Jag glömde lägga till att för att förstärka bilden av araber som vettvillingar och vilda barbarer så visas ju även horder av människor som i desperat förtvivlan springer huller om buller, skriker och slår sig själva i huvudet.
Så visst visas även araber i horder, liksom nämnda utmärglade afrikanska barn och ostasiatiska demonstranter.
Vad som dessutom är frapperande är just hur man väljer att porträttera de båda parterna. Araberna då som vilda och vansinniga, israelerna som sobra och milda. Varför är det så?
Vi vet ju, de facto, att det inte är palestinsk militär som bekostas med amerikanska skattemedel, och vi vet att det inte är israeler som stängs in på västbanken och Gazaremsan utan el, vatten och möjlighet till sjukvård.

  Så, det är fortfarande synd om munkarna i Myanmar, och det är fortfarande svält i Darfur.
Men varför är det så här, att ju längre bort stackarna befinner sig desto mera synd om dem är det?
  Det är ingen tvekan om att ALLA svenskar stödjer munkarna och protersterar genom att gå i protesttåg, gå i röda klöder, skicka pengar till diverse NGO:s, diskutera eländet med varandra och skaka sina huvuden i medlidande.
  Men så fort man nämner Palestina, så skakas det på huvuden av helt andra orsaker.
  "Jag är för dåligt insatt", eller "jag är kluven och inte tillräckligt insatt", låter det.
Skulle man därtill dryfta att Israel faktiskt gör fel. Att okupationen av Gaza och Golan är olagliga och att det judarna är i färd med på Gaza är inget mindre än folkmord och etnisk rensning, så får man vet att man är barnslig och överdriver.
- Hur kan du veta det? Du är ju inte tillräckligt insatt.., tänker jag då.
Hur skulle det vara om man gjorde sig lite mera insatt?
  Du är inte tillräckligt insatt för att välja sida, säger du. Men med din tystnad har du redan gjort det.

  När nyheterna visar bilder från Afrika, så ser man horder av magra och gråtande barn. När nyheterna visar bilder från OstAsien så ser man horder av modiga människor som marscherar gata upp och gata ner. Men när Nyheterna visar bilder från Mellanöstern, så får man se Hizbollasoldater montera en missil i nå'n intern instruktionsvideo från 80-talet, eller en israelisk politiker som ger något halvhjärtat löfte om fredssamtal.
  Västmedia dehumaniserar araber genom att enkelriktat framställa dem som irrationella och våldstörstande vilddjur.
  Ingen visar att palestinska spädbarn dödas med bajonett, att småpojkar lemlästas och flickebarn våldtas av israeliska soldater.

Jag är själv varken arab eller muslim, och det handlar ingalunda om någondera. Det handlar om mänskliga rättigheter.

Kan ni fatta det!!!

  Revolutionären är fortfarande vaken.
Idag har jag mailat utvalda i min vänlista på facebook, för att beräkna intresse för passiv aktivitet för att hjälpa Palestina.
  Svenskar gillar ju att köpa sig gott samvete genom att ge pengar till välgörenhetsorganisationer.
Lite sorgligt att man kan skänka 100 spänn och sedan tycka att man gjort något för världen.
  Men i fallet med min stödorganisation kommer att vara annorlunda. Ger man 200 kronor till den, så har man verkligen gjort något, samt att du erhåller en sanslöst cool t-shirt, som jag designat. Du väljer själv om du vill vara aktiv. Oavsett hur aktiv eller passiv du är så kommer du ändå att ha en t-shirt.

  Pengarna kommer att gå till
- insamling till Palestina. Dvs Hamaz, och organisationer på plats i Palestina, Libanon och Syrien.
- En webbsite
- Papperspublikationer
- T-shirts

  Jag och Mike skall arbeta fram stadgar och program, så att vi kan göre en riktig förening som kan sammarbeta med andra, liknande föreningar, runtom i världen.

  Klockan är 12:26, det är fredag och jag är helt färdig. Trots att jag inte varit vaken mer än ett par timmar.
  Det har varit en varierad vecka, som började med öl både måndag och tisdag men fortsatt hemma framför datorn.

  På måndagen väcktes revolutionären igen. Av Nicos, som gav mig instruktioner, och feed back i form av antaganden om att jag på alla sätt var en karismatisk och kapabel ledare som dock borde börja utanför systemet, eftersom det enligt honom är min "stil".
Att kallas karismatisk i sådana sammanhang är tveksamt en komplimang.
Jag är hellre kapabel än karismatisk. Men kan man vara bådadera så är man ju snudd på fullkomlig.
  På tisdagen fick han, revolutionären, mat i form av insikt om oanade talanger.
Min karisma visade sig vara en riktig bedömning.

  Jag gick ut med Sara, mitt nya hår och mina nya kläder och gjorde succé. Det var som om kosmos läst mina tankar och rättat sig därefter.
  Jag mötte en person som jag länge haft för avsikt att kontakta. Av någon anledning är denna märklige man imponerad av just min karisma.

    Vi möttes första gången back stage på ett rock party, och det framkom att våra intressen kan vara interdependenta.
  Den här gången fick jag följa med till den fetaste studio jag varit i. Inte den största, men den bäst utrustade. Allt var skinande nytt men i vacker retrostil, som tog en tillbaka till rockumentärer man sett från 80-talet. Där fanns även en artist som man mindes från då. Eller borde ha gjort, kanske. 

    Det blev en mycket trevlig och intensivt givande kväll där, bland öl och tangenter.
Inte nog med att jag blev inbjuden, jag fick ställa mig bakom mikrofonen och sjunga en låt som jag verkligen inte kan. Så jag sket i vilket. Sjöng på bara så gott jag kunde och hade roligt med det. Men när jag kom ut och fick höra min röst...
  Det var inte det minsta pinsamt. Det var rent och rösten lät cool. Vem hade kunnat ana..?
Att jag är någorlunda tonsäker, det hade jag en känsla av. Men att rösten kunde låta sådär...

  På onsdag och torsdag vilade han, revolutionären, i en serie som jag trodde att jag älskade.
Jag hade laddat hem hela Life on Mars. Båda säsongerna. För som vanligt har jag inte lyckats fullfölja åtagandet att följa en serie. Främst för att min tv gick sönder och jag inte haft råd att skaffa en ny.
  Så jag hittade den här serien, för nedladdning och gjorde så.

  I en och en halv dag var jag helt hänförd, över hur bra den var. Varje avsnitt var så spännande att jag sträcksåg hela första säsongen och delade upp den andra på två pass. Totalt ca 14 timmars tittande. Jag kunde inte slita mig.
  Men som den slutade..!
Hur kunde den sluta så? Efter alla timmar jag lagt på den. Hur kunde den sluta så?
Jag är fortfarande arg. Vilket dumt slut! Dumma dumma dumma...Tänker inte berätta HUR den slutar, eftersom andra säsongen inte gått här ännu. Men jag kan säga att den slutar dumt.

  Ett nytt perspektiv på Irael-Palestinakonflikten

  Läste idag en artikel om hur läget i Palestina är som upplagt för konflikt.
Staten kallas Israel, men inne i denhär staten finns flera "Poster" som är Palestina. Till exempel en stad med lokalt styre. När du åker in i den staden så måste du passera passkontroll och tull, sedan en gång till när du åker ut.
  Palestinierna bor i Israel, men är inga fullvärdiga medborgare. ...

I samma text pustade skribenten ut över att de kristna inte också försökt skapa sig egna enklaver.
  Tur, men ändå märkligt att man så oförväget ger upp de de viktigaste platerna i ens religion.
Där är Jerusalem, Betlehem och Nazaret. Platser där de kristnas kung föddes, verkade, förråddes och till sist dödades.

  Jag fick av detta en bild av tre syskon som var själva hemma.
Den äldste och den yngste av dem bråkar om att få bestämma, medan den tredje som inte förstår riktigt vad bråket handlar om, sitter tyst och tittar på medan de andra slåss.
  De befinner sig alla i köket, den tyste på en stol vid köksbordet. Han väntar på att föräldrarna ska komma hem. Vilket han med jämna mellanrum upplyser de två stridande om.
  - Sluta slåss. Mamma och pappa kommer ändå snart. Då löser det sig.
De har ju sagt att de ska komma tillbaka. Inte exakt när, bara att de kommer tillbaka snart. Så, han väntar och de andra två slåss.

  Det är den religiösa aspekten.
Vanligtvis brukar jag säga att konflikten är ganska lätt att förstå.
  De som bor på en plats är naturligtvis måna om den. En vanlig invandrare ses helt oskyldig som ett hot. Tänk dig då att ett helt folk kommer vällande in och ska ta över ditt land.
  Israel är inget annat än en okupationsmakt och en apartheidstat.

  Se det så här.
Du bor på en gård. Den är liten och inte så fin, men den är din. Du älskar den. Det har varit ditt hem i hela ditt liv. Du bor där tillsammans med din mamma och pappa, bror och syster.
  En dag kommer en konstig kille dit. Han sätter sig i soffan och slår på tv-n och börjar käka upp all din mat. Sedan kommer hans packning. Han börjar flytta på dina saker, slänger en del. Bullrar och går på.
  Först stirrar du bara gapande på honom. När du sedan frågar vad han håller på med, så slår han ner dig.
  Du reser dig upp och hämtar din pappa, som får reda på att mongot ska bo i ditt hus. För det har mongots pappa sagt...
  Snäll som du är så låter du honom stanna, men snart kommer hans bröder på besök.
De gillar ditt hus och bestämmer sig för att också flytta in.
  Du och din familje får allt mindre plats att röra er på. Till sist bor ni längst in i hönsgården. Ni måste be om lov för att komma till toaletten inne i boninggshuset, köket är helt restrikterat, tv-n och soffan är sagor som ni berättar för varandra om.
  Mongots bröder går på. De slår din pappa, de har dödat din bror och våldtar regelbundet din mamma och din syster. Det enda du kan göra är att försöka hindra dem.

  Hur skulle det kännas va?

  Det här är givetvis kraftigt förenklat.
Oroligheterna i Mellanöstern började inte med judarna. De här områdena har varit okuperade många gånger tidigare. Romare, Makedoner, Perser, Turkar, Fransmän och Britter. Var och en av dem har lämnat sin sorts elände kvar. Till exempel ologiska gränser, dragna med girighetens bläck i pennan.
  Men judarna är utan tvekan värst. För deras okupation handlar inte på något vis om att inlemma den tidigare befolkningen i en ny stat, utan om att helt enkelt köra bort dem så att man kan få hela regionen för sig själv, med allt vad det innebär (geostrategi. De amerikanska judarna säkrar sin makt över oljan och så vidare). För att rättfärdiga sig så har man hittat på lögner som att Palestina bara var tom öken och att Israel fått denna öde öken att blomma. Man propagera för lögnen med slogans som "Ett land utan folk, för ett folk utan land". (http://www.palestineremembered.com/Acre/Palestine-Remembered/Story414.html) (Så varför bor det inte kurder där då?)
  Tydligt blir det, för den som inte tror mig, om man tittar på att Israel gör anspråk på Golan som tillhör Syrien och inte har någonting alls att göra vare sig med Palestina eller Israel. Eller att man sommaren 2006 anföll Syrien med flygbombningar. (Orsaken man angav var svepskäl. Ofta att man bombar sig till frigivningen av en journalist. Varför har inte Sverige bombat ner Eritrea då? Den svenske journalisten Isaac Dawit har suttit fängslad där i sju år nu. Men man skiter i honomn och har lämnat saken till Amnesty. Vilket tydligen är kotym i sådana fall. Inte att man startar blizkrieg.)
  De som hårdast driver kriget vidare, är inte som man skulle kunna tro, de judar som bor i Israel. Utan det är dasporan som driver på.

  Har funderat på ett par saker, ett tag nu.

  Jag tyckte ju Kärstin var så himla snygg. Vacker, rentav.
När jag ser foton jag tagit på honom så ser jag bara pur skönhet. Det är rätt bra bilder på alla sätt, men att han är så fantastiskt fin att se på, att jag blir arg för att det är sånt slöseri. Så fin och så blåst...
  Men hur kommer det sig att någon som är så fullständigt ologisk och oförmögen till att se samband och analysera samband, sätta saker i kontext och räkna ut nästa steg kan vara så himla duktig på det han gör?
  Han är totalt obildad. När jag säger total, så menar jag totalt. Han kan knappt läsa, trots att han gått genom hela grundskolan och gymnasiet i Danmark, och han är intresserad men fullständigt okunnig inom allt som rör någonting som kan kallas allmänbildning.
  Trots detta lyckas han hålla ett jobb, som jag tror att han gör ganska bra, (Även om vissa av hans medarbetar uttalat tvekan om hur mycket Kärstin egentligen begriper.) och han är tveklöst den bäste basisten i stan. Hur hänger det ihop?

  Den andra saken jag undrat över, vad gäller Kärstin, är att han är mycket snyggare på mina bilder än på andras.
  Mongot har fläskat upp bilder på sig själv i olika situationer med prostituerade och annat löst folk i Thailand, och tror att det ska ge honom credd på facebook... för d e ju ingen annan som umgåtts med gatnymfer där... I Thailand, alltså. På facebook kanske det är något mera ovanligt att umgås med just gatnymfer.
  Anyway. Bara på en enda bild av alla de hundratals som togs där, liknar han ens den som finns på mina bilder. På de övriga ser han faktiskt nästan utvecklingsstörd ut.
  Hur hänger det ihop?

  Om nu kameran aldrig ljuger, vad är det då som gör att han är snygg på mina bilder men ser ut som ett cp på andras?
  Är det för att han är ett cp (vilket ju är det mest sannolika) eller är det för att jag ser sånt som andra inte ser?
  Men, om det nu är så att jag ser sånt som andra inte ser, hur har jag fått in det i kameran? (kameran som för övrigt tillhörde Kärstin) Kameran borde ju rimligtvis vara tämligen objektiv (!)

Lyssnar just på P1-morgon.
Alldeles nyss tog man upp att transportbranschen skall driva en kampanj för att rekrytera fler kvinnor till lastbilschaufförern.
Så långt allt väl.
Men, sedan när man kommer till förklaring varför man skall göra detta så var den så här:
"Det behövs ingen större muskelmassa för att köra lastbil, som det traditionellt sett varit om man tittar en bit tillbaka i tiden. Det krävs god körvana och god kundhantering. Något som passar kvinnor lika bra som män"
Vid första anblick så låter det ju helt OK.
Men fundera lite på det.

  Vilka kunder?
Vem är det man möter när man kommer för att lossa sin last?
  Vilka är det man möter på Truck stops och bilfärjor?
  Vad beträffar muskelmassa, så kan det finnas andra delar av lastbilen som kräver avsevärt mera muskelmassa än ratten.
Goda kundrelationer handlar i viss mån om att uppfylla varandras förväntningar.
  Det ligger i sakens natur att det finns miljoner andra små aspekter som gör att det rentav kan vara dåligt för affärerna att ha kvinnor på ALLA platser i samhället.
  Män förhåller sig till varandra på ett sätt, och till kvinnor på ett annat (självklart båda med nyanser). Det har ingenting med förtryck eller ovilja att göra. Så är det bara. Naturen har skapat oss sådana.
  Tittar man på det så är det allt annat än förtryck och ovilja. Varför utgå från att män med flit och illvilja går omkring och hatar alla kvinnor hela tiden, när det egentligen förhåller sig precis tvärtom.
  Det feministerna försöker tuta i oss att det är förtryck handlar i nästan alla fall om välvilja och att män är rädda om sina fruar och döttrar och inte vill utsätta dem för situationer de inte kan hantera, eftersom män vet hur andra män tänker...
  I  mötet med kund måste lastbilschafören förhålla sig till ett spektra av olika förväntningar, som de flesta skulle komma i obalans om det kom en liten tös åkandes.

Allt är inte för alla
  Bara för att just de två kriterierna skulle kunna tänkas passa kvinnor lika bra som män, är det i sig skälet till kampanjen, eller är det att man vill vara duktig och rucka på traditionerna?
Att rucka på traditioner har jag ingenting emot. Men vad är syftet?
  Bortsett från att man kan anta att inte alla sorters tjejer är särdeles intresserade av denhär typen av yrke så ville jag bara säga att allt är inte för alla.
  I sverige har man blandat ihop begreppen.
Jämlikhet betyder att alla är lika värda, MED sina olikheter, men har kommit att innebära att alla måste vara likadana. Vill man inte vara en kärring så får man inte vara med.
Sossejävlar!

 

"Demokrati är inte inte särskilt bra, men alternativen är värre", sa Winston Churchil.

Vad han menade är att människor är korttänkta och ombytligea. Problemet med demokrati är alltså inte de valda, utan de som väljer.
Ni förstör för er själva med er otåliga, oinsatta kortsiktighet.
  Det fattar ni väl själva, att det finns väl ingen regering som medvetet verkar för att rasera sitt eget land?

  Även om Beatrice Ask nu inte gör mycket för att förbättra situationen i fråga om organiserad brottslighet, så är det inte hon som är ursprunget till problemet.
  En del av svaret på vad som faktiskt är problemet går att finna i socialdemokratin. Nämligen att de regeringspolitiker som fanns där generellt sett är ganska obildade.
  De må vara unga och ambitiösa när de lämnar ssu för partiet, men de är per definition politiska broiler. De har lärt sig en retorik, men inte vad orden betyder. De är dåligt insatta i världen utanför partiet och de har därmed mycket få infallsvinklar. Detta då man entligt tradition föraktar bildning och akademiker, som man ser som representanter för borgarskapet.

  (Vari man helt missat att de mest radikala socialisterna världen över varit just akademiker och universitetsstudenter. Fina exempel är t.ex. Ché Guevara, för att nämna en enskild person. Eller varför inte bara titta på alla dessa studentrevolter som faktiskt förändrade världen under 1950- och 60.talen. Inte bara då förresten. Även under 70- och 80-talen om än dessa då må ha varit mindre signifikanta i ett globalt perspektiv.)

 

  Vad har då detta lett till?
Just i exemplet organiserad brottslighet så har det lett till att det knappt finns någon politik för att bekämpa detta. (det finns, men den tycks delegerad på polisen som mer och mer börjat likna en junta)
  Man har helt enkelt inte haft tillräcklig utblick för att inse att sådana organisationer ganska snabbt blir ett stort problem i ett land med så liten befolkning som sveriges.

Kanske tänker man att det inte händer här?
  Min personliga uppfattning är att man länge försökt skylla på Danmark och anklagar dansk politik för att vara för slapp, och att det är danska politikers uppgift att se till att skiten inte passerar sundet.

  Ännu ett exempel på svenks självgodhet. Man är så präktig och aningslös att man helt enkelt inte ser bjälken i sitt eget öga för man är så upptagen med grandet i den andres.

  Samma präktighet har lett till den slags apartheid som format individer som Dano Aktar och en mängd mindre upphöjda gangster från förorterna.

För att citera ett inlägg på forumet Flashback:

"Etniska/inlåsta djävlar-gäng
Original Gansters - Turkar (eller assyriska turkar), gbg nissar,,,
Albangänget - Skogstokia albaner som var för galna för albanien,,hur fan går de till vet ingen
Naserligan - annan etnisk grupp
FFL - fuck for life - Latinos som e för fula för att få murra så de våldtar istället, ..lyckades komma undan en gruppvåldtäkt på en äldre kvinna som uppmärksammades av sossebladet..." (http://www.flashback.info/showthread.php?t=119551&page=15)

I sverige är inte det de materiella bekymren som skapar misär, utan de själsliga. Den som skolas till att tro att det inte finns något hopp har inget att förlora. Den som inte har något att förlora har inga problem att offra allt.

  Som svarskalle i sverige underviasas man redan i skolan om hur värdelös man är. Jag hittade gamla övningar från min egen lågstadietid som på ett ganska groteskt sätt visar detta genom att illustrera adjektv som "Duktig" och "Ren" med blonda, blåögda och rosa individer, Medan ord som "smutsig", "dum" och "slarvig" fick representeras av personer med brun hy och svart hår. Och så undrar man var det inbyggda självföraktet kommer från...

 

Var hamnar vi i frågan om demokrati här?

  Politik handlar inte bara om vad du har för personliga intressen, utan om vad som är så bra som möjligt för så många som möjligt. (att behandla människor på individnivå är inte riksdagspolitikernas jobb utan myndigheternas. Och tjänstemännen här är var politiken oftast fallerar. Läs "fallet Amir" på www.headstorm.tk eller se på Uppdrag gransking som mer eller mindre uteslutande handlar om onda myndighetsutövare, och fundera lite på vad skillnaden är på dessa kallblodiga monster och gängmedlemmarna. Betrakta frågan ur perspektivet "de  är båda bulvaner med alldeles för stora befogenheter")
  Om vi håller oss till inrikes frågor, så är det inte särskilt många som är riktigt fattiga i sverige. Och de som är det får det inte bättre av att låsas fast i ett bidragssystem utan möjligheter till personlig utvckling, men av att ges möjligheter.
  Ge människor möjligheter att försörja sig på ett sätt som ger en någon slags heder. Inte tvunget som anställd, utan även som egenföretag. - Vill jag ha en enmansfirma inom städ, låt mig då ha det och ta betalt utefter vad marknaden anser det vara värt, istället för att slå ner mig med förnedrande formuleringar som "pigjobb". - Låt det bli lättare att starta och driva eget än att få bidrag.(Jag skall be en ekonom beskriva vad friare företagsamhet skulle generera, så återkommer jag med denna beskrivning så snart jag kan)
  Ge människor hopp istället för att tvinga dem på knä.
Hopp om möjlighet att skaffa sig välstånd och anseende på laglig väg skulle innebära att de kriminella gängen tedde sig mindre attraktiva för personer med dessa ambitioner.

  Efter att vecka efter vecka läsa om hur opinionssiffrorna svänger, och man hör hur människor resonerar så ville jag bara påminna om två saker:
  Det första är TÄNK EFTER lite.
  Det andra är LÄS PÅ.
Det tar inte särskilt lång tid att sätta sig in i vad de olika partierna representerar.

  Ingenting är hundraprocentigt. Så är det här i världen, det är bara att hacka i sig. Men ge det en chans.
Ni kan ju knappast förvänta er att fem månaders regering skall kunna styra upp 90 år av hjärntvätt.

  Hur vill ni ha det egentligen? Vill ni leva i ett bakåtsträvande land, som blev så bra det kan på femtiotalet och stannar där, eller vill ni leva i en värld med frammåtanda och förutsättningar att förverklga visioner? (om du undrar vad jag pratar om nu, så lyssna på Fredrik Häréns föreläsnigar från kunskapens dag 2007. Hittar du den inte så kontakta mig)

  Sluta vanhelga minnet av de som dog för att ge oss demokrati, använd er röst med vördnad.

Problemet med demokrati är inte i första hand de valda, utan de som väljer.

Det kan inte finnas någon med mer otur än jag!

  Som ni vet så skall jag till indien.
Så jag skickade mitt pass tillsammans med visumansökan till ambassaden förra fredagen.
  Så långt allt väl.
Men på måndagsmorgonen skedde det enda rån jag hört talas om mot stora postterminalen intill Göteborgs Centralstation.
  Ok. Så jag tanken slår mig i samma ögonblick som jag hör nyheten, "Fan, mitt pass låg där"
Men jag tänkte samtidigt att jag väntar och ser om jag får svar från ambassaden på fredagenn eller måndagen.

  Det kom inget svar i fredags, och inte idag heller.
Så jag ringde polisen för att fråga om sannolikheten att just mitt pass försvunnit under rånet.
  Eftersom min otur är ganska underligt konstruerad så fick jag osannolikt nog tala med en av de poliser som först infunnit sig efter larmet om nämnda rån.

Följande är ett något stilliserat referat ur dialogen som följde:

- Hade du skickat ditt pass med rekomenderat brev då?
- Ja. Har du någon insikt i vad som togs? Var man ute efter något särskilt eller tog man bara vad man såg?
- Ja, alltså jag var ju där direkt efter rånet, och gjorde förhör med personalen och så där. Vi har egentligen ingen aning om vad man var ute efter, utan det som försvann var postsäckar. I många av dem var just rekommenderad post.

  Så nu vet jag inte bara att det varit rån, utan också att risken att mitt pass stulits under rånet är mycket hög.

  Kan det verkligen finnas någon med mera otur än jag?
Vad är oddsen för det första att det ska ske ett rån på stora postterminalen? (Den är visserligen ganska oskyddad men på de tio år jag bott här så har det inte hänt tidigare.)
  Vidare. Vad är oddsen för att det ska ske ett rån mot denna postterminal just den dagen då mitt pass ligger där?
Särskilt surt blir det med tanke på att jag under hela mitt vuxna liv hittills inte gjort någon resa som kräver visum och har därför bara tagit mitt pass och åkt. Men JUST den här gången som jag med viss oror lämnade ifrån mig passet så bestämmer sig fule Dano för att länsa posten. (jag har ingen legitimation eftersom den låg i handväskan som försvann på nyårsafton. Passet är därmed min enda valida id-handling)
  Men vad var det för mongon han skickade egentligen? Visste de vad de var ute efter?
Vem fan tar sig igenom allt arbete med att planera, reka, rodda och organisera för ett massivt tillslag bara för att på måfå slita till sig några postsäckar? Verkar knappast troligt. Någon visste att något skickats och bestämde sig för att försöka tillskansa sig detta.

  Men mitt pass..?
Med visumet blir det nu så att jag inte kommer att få det före den 2/2 och vi kan därmed inte resa den veckan.
  Detta kanske inte är helt och hållet dåligt, eftersom det innebär att vi åker i April, vilket i sin tur innebär jag kan få ett par månader på mig att förbereda för själva resan och vistelsen kan bli något längre än om vi hade åkt nu.

Men vad är oddsen?

Sedan några veckor tillbaka var det bestämt att Shahin och jag skulle röka vattenpipa.
  Såg fram emot en lugn och skön fredagskväll med en lugn och skön polare.

Så här blev det.

  Manne och jag ordnade med visum-ansökan till Indien på eftermiddagen. Det blev lite kepsar på Manne, så som vanligt blev allt mycket senare än jag räknat med, men huvudsaken är ju att det blir av. Det blev det.
  Vi fixade med papprena, fick dem postade och avgiften betald. Så nu är vi på väg, men jag finns inte...
Mitt pass är nu på väg till indiska ambassaden och min legitimation ligger i den försvunna handväskan.
  Resnerverna börjar redan infinna sig. Så jag beter mig som när man är riktigt förälskad. Kan inte tänka klart, och när man väl tänker så tänker man inte på något annat än Indien. Jag är klantig och klumpig.

  Så till den grad att vi höll på att elda upp Shahins soffa, bord, matta och golv samt min högra skinka.
Trötthet kan ha varit en starkt bidragande faktor till det smärre kaos som uppstod.
  Men, som sagt. Min polare är lugn och skön.

- Det är inte hela världen. Jag hade ändå tänkt och byta den soffan. sa han med sin mjuka skånska medan vi fnissande beskådade förödelsen.

Men som jag skämdes. För det var jag som vält vattenpipan när jag böjde mig mot golvet för att plocka upp en del av en penna som Shahin just mekat sönder, och jag fick bokstavligen eld i baken.
  Temat för kvällen hade varit att tappa saker. Nålen till folien, delen av pennan och sedan shishan, allt inom loppet av ca 20 minuter.
  Vi försökte röka lite till men det blev inte så mycket med det, så på bordet stod snart en flaska "rättvise-vin", därpå två huttar absint för att stärka oss innan vi gick ut i regnet och blåsten för att åka till stans sunkhak, Kellys, där Shahins klass hade tenta-efterfest.
  Sicken skön klass! En tjej bjöd på Vouge-cigaretter, en annan blev helt lýcklig av att jag klappade henne på baken. En kille var bara helt härligt glad och rolig på ett belevat bladigt sätt. Det var riktigt kul. Men det var inte bara Shahins klasskompisar som var där. Gamla kursare från statsvetenskapen dök upp som svampar ur jorden och på något vänster hamnade jag på efterfest hos ytterligare en av dem. Men vid det laget var man inte helt hundra längre. Trots det fick jag till mycket givande konversationer med fantastiskt intressanta, intresserade och upplysta personer. För att inte tala om snälla.
Vaknade med en skärande huvudvärk, men efter en ganska mysig frukost lyckades jag ta mig hem utan att ha förlorat någonting, varken heder eller persedlar.
  Nu väntar ett tufft pluggpass. Två dagars neglekt ska tas igen. Ska bara ha lite kaffe och en cigg först.

  Positivt är dock att jag är motiverad, för det gör mig nästan lycklig att märka att jag faktiskt kan läsa och förstå vad jag läser. Äntligen börjar jag kunna arabiska. Hoppas inte tentan handlar för mycket om ordformer utan mer om kontext och innebörd. För jag kommer inte att lista ut det där med -tin, -tan. -tun... Men jag kan prata och läsa. För första gången bygga egna meningar.

Nu loggade en av mina änglar in på msn. Ska prata lite arabiska med honom.
  Vi hörs.

Någon som såg upprag granskining om Dano Akhar?
 

  Hahaha jävla svenskar. Dom har skapat ett monster med sin självgoda apartheid. Rätt åt dem. Nu ska vi äta upp det här jävla landet.